Förlossningsberättelse



Jag trodde allt skulle gå så himla lätt, tredje gången bör man ju veta vad man håller på mer, 
men jag har lärt mig att vissa saker kan man inte kontrollera och planera. Jobbade sista dagen 
den 26:e, sen skulle jag ha semester i två veckor för att vila upp mig ordentligt och fixa 
lite här hemma, haha... Dessutom skulle jag efter min "lätta" förlossning åka hem efter 
6 timmar...

Lördag 27 februari.
Slemproppen började lossna på morgonen, blöder lite också, känns oroligt.
Vi åker till MM och storhandlar som vi bestämt tidigare, måste ju finnas lite mat
i frysen fall jag blir borta någon dag :-). När vi kom hem hade blödningarna ökat så jag
ringer till förlossningen på DS, dom säger att jag skall avvakta, verkar helt normalt, 
värkarna kan komma igång om några timmar, dagar eller veckor hm.... 
Börjar känna lite kraftigare förverkar vid halv åttatiden, korta (30 sek) och glesa (10 min).
Efter ett par timmar ökar verkarna något men är fortfarande korta och ca 5 min emellan.
Jag provar att koppla in TNS-apparaten, men tycker inte att den hjälper så jättebra, ringer
till förlossningen igen, dom tycker att jag skall avvakta lite till men åka in om 
blödningarna ökar eller om värkarna blir längre och tätare.

Söndag 28 februari.
Tidig morgon och det gör riktigt ont och intervallet är 2-3 minuter men fortfarande är värkarna
inte längre än max 45 sekunder. Vid 4-tiden ger vi upp och åker in till förlossningen för
att kolla upp blödningen, men ganska säker på att få återvända hem igen.
Väl inne avtar värkarna något och BM sätter på CTG-kurvan. Efter 20 min i sittande obekväm 
ställning så säger BM att kurvan för barnets hjärtljud inte ser så bra ut, jag får sitta
ytterligare 20 min och BM försöker buffa på magen för att "väcka" den lille, men inget blir
bättre, inre undersökning görs och jag är bara öppen knappt tre cm och cervix är nästan helt
kvar.
Då började jag verkligen undra hur lång tid detta skulle ta, nog har man hört skrock om att
tredje förlossningen är värst, men detta trodde jag inte. Nu gör det verkligen "svin-ont", 
som tur är (för mig, men inte för bebben) är värkarna fortfarande korta och kommer med 5 min
mellanrum så jag hinner pusta ut emellan. Vid halv sju vill dom spräcka hinnorna och sätta 
en skalpelektrod istället för att kolla så CTG-kurvan verkligen stämmer. Detta görs men till 
allas förvåning kommer inget fostervatten, dessutom är det jättesvårt att nå bebisens huvud 
för han ligger så långt upp.
Kurvan blir dock inte bättre så vid kl. 11 vill dom försöka ta ett blodprov på bebisen för
att se hur han egentligen mår, jag har fortfarande inte öppnat mig nåt mer, allt bara står
och stampar - jättejobbigt. Nu får jag tillsägelse att inte äta och dricka nåt mer, vi 
börjar ana att det kanske måste bli snitt. Det går inte att ta nåt blodprov för huvudet står
alldeles för högt (vilken fruktansvärt hemsk undersökning). Vid halv tolv får jag äntligen 
lustgas, skönt att få domna bort lite.
Halv ett beslutas att det blir snitt. Sedan går allt mycket fort, efter bara några minuter
är rummet invaderat av all möjlig personal, narkosläkaren går snabbt igenom vad som skall
hända och frågar om jag vill sövas eller ha ryggbedövning. Jag är jätterädd och tårarna bara
rinner men jag lyckas bestämma mig för att prova ryggbedövning. Iväg till operationssalen 
allt går jättefort nu. Över på operationsbordet och bedövningen läggs mellan två värkar, 
känner hur benen domnar bort, allt är verkligen jätteläskigt men alla är rara och
tröstar så gott det går. Stackars Ante är helt knäckt och vågar inte vara med, märker
inte så mycket av det i hastigheten. Prick kl. 13 så är han ute, vår lille William.
Nu vågar sig Ante in igen och tar hand om sonen. Dom syr ihop mig på 45 min. sedan körs
jag till uppvaket där jag måste ligga i 4 timmar till bedövningen släppt i benen. Pappa och
bebisen kommer om någon timme får jag veta. När jag kommer till uppvaket så börjar alla
spänningar släppa och jag skakar i hela kroppen, jätteläskigt det gick bara inte att sluta,
dom gav mig medicin mot det ett par gånger innan det hjälpte.
När två timmar gått så börjar jag undra vart Ante och bebisen tagit vägen, jag frågar
personalen och dom lovar att ringa och kolla upp det. Efter en timme till, då börjar
jag bli riktigt orolig, så kommer Ante, men han har ingen bebis med sig utan bara ett foto.
Bebisen mår dåligt och måste ha dropp får jag veta, men det är ingen fara, jag får åka
dit så fort bedövningen släppt.
Han är så pytteliten där han ligger, inlindad i fleecefilten som jag sytt, med stort
bandage på handen och slang till en droppflaska, jag får i alla fall hålla honom lite.
Jag var nog ganska borta för jag reagerade inte särskilt, nu efteråt så känns det så hemskt
att det gick ett helt dygn innan jag fick amma första gången.

Själv tillfrisknar jag fort, är uppe igen redan samma kväll. Jämfört med en vaginal förlossning
med bristningar och stygn så är detta ingen match.

Måndag 29 januari - torsdag 8 februari
Eftersom William har mycket lågt blodsocker så får han ligga på neonatalen med dropp, 
jag stannar på BB i 4 dagar, såret läker jättebra, vandrar fram och tillbaka mellan BB 
och avd 20 för att amma och sköta William. Blodsockervärdet far upp och ner så de vill 
behålla honom några dagar till på avd 20, dessutom har han förhöjt infektionsvärde 
(55 mot normalt >10) och antalet trombocyter är alldeles för lågt, fler olika problem 
som man inte riktigt vet om de hör ihop. Vi "proppar" i honom mat, det är bästa medicinen 
mot för lågt blodsocker men det är jobbigt när han inte orkar utan vi måste mata med sond.
Han sover mest hela tiden och vi får väcka honom var tredje timme för att mata.
Som tur är finns ett ledigt mammarum på avd 20, där får jag bo så jag kan vara nära hela
tiden, känns skönt men jobbigt med två tonåringar hemma som passar på att göra lite som
dom vill när mamma är borta.
Det blir jobbiga dagar med ett oräkneligt antal stick i fötterna för att kolla blodsockret
och flera andra provtagningar. Trombocyterna vill inte gå upp i värde, så på söndagen den
4 februari får William en transfusion av trombocyter. Jag har massor med mjölk så jag 
pumpar och pumpar så att vi kan sondmata med bröstmjölk. På onsdagen den 7 tas sonden bort
och vi måste få i William all mat själv för att han skall få åka hem, provar att mata till
med nappflaska, bestämmer oss för att strunta i om amningen inte funkar, viktigast är
ändå att han får i sig maten. Samma dag får han komma med och bo inne på mammarummet, 
vilken lycka! Torsdag morgon tas nya prover, svaren är helt ok, trombocyterna är uppe på
178 och blodsockret verkar vara stabilt, läkaren tycker vi kan åka hem jippi !!

Tisdag 13 februari
Allt verkar vara ok, William äter väl inte jättebra alla mål, men när vi kollade vikten
igår på BVC så vägde han 3200, ska dit och väga igen på torsdag. Jag pumpar fortfarande 
och ger de flesta målen på flaska, han suger tyvärr inte så jättebra på bröstet längre
antar att det är lättare att äta från flaskan. Få se hur länge mjölken räcker.
Han är i varje fall mycket piggare nu, och är vaken en lång stund ibland.